”Med social ekonomi avses organiserade verksamheter som primärt har samhälliga ändamål, bygger på demokratiska värderingar och är organisatorisk fristående från den offentliga sektorn. Dessa sociala och ekonomiska verksamheter bedrivs huvudsakligen i föreningar, kooperativ, stiftelser och liknande sammanslutningar. Verksamheter inom den sociala ekonomin har allmennytta eller medlemsnytta, inte vinstintresse, som främsta drivkraft.” [1]
Med social ekonomi menas vanligtvis verksamhet som bedrivs i ideella föreningar, kooperativa föreningar, allmännyttiga stiftelser och sammanslutningar av liknande karaktär. Det innebär att den verksamhet som bedrivs av bland annat idrottsföreningar, pensionärs-organisationer, handikappföreningar, kulturföreningar och ungdomsföreningatr ingår i den sociala ekonomin. Likaså ingår den verksamhet som bedrivs inom till exempel kyrkliga samfund, samfällighetsföreningar och byalag. Det avgörande är syftet i verksamheten. Det innebär att också aktiebolag kan tillhöra den sociala ekonomin, exempelvis om det ges av en ideell organisation. [2]
Figur: 3 - under construction [3]
Begreppet ”social ekonomi” är relativt välkänt och etablerat i de latinska länderna i EU. Däremot är det närmast okänt, eller i vårt fall nytt i de övriga EU-länderna, där dock begreppet ”tredje sektorn” under senare tid använts som en motsvarande beteckning. (Det bör dock uppmärksammas att den sociala ekonomin utgör ett något vidare begrepp än tredje sektorn, eftersom privat, men ej vinstmaximerande versamhet, kan ingå i den sociala ekonomin). Ett försök att definiera begreppet social ekonomi kan formuleras som demokratisk styrda ekonomiska verksamheter som varken försiggår inom den offentliga sektorn eller har ekonomisk vinst som huvudsyfte för verksamheten. Ett populärt sätt att beskriva detta har redan antytts: den sociala ekonomi utgör en tredje, ”medborgarstyrd” sektor, vid sidan av de vinstmaximerande delarna av marknadsekonomin och den verksamhet som bedrivs inom den offentliga sektorn. [4]
EU har valt att definiera den sociala ekonomin genom att avgränsa den till fyra typer av företags- och organisationsformer: Cooperatives, Mutuals, Associations och Foundations, dvs kooperativ, ömsesidiga företag, föreningar och stftelser. (Westlund, 2001)
“Private companies created to meet their members’ needs through the market by producing goods and providing services, insurance and finance, where profit distribution and decision-making are not directly linked to the capital contributed by each member, each of whom has one vote. The social economy also includes non-profit organisations that are private non-market producers, not controlled by government, produce not-for-sale services for specific groups of households and whose main resources come from voluntary contributions by the households as consumers, payments from the government and income from property.”[5]
<class=”footnote”>
[1] Regeringens arbetsgrupp för den sociala ekonomin “Social economi – en tredje sektor för välfärd, demokrati och tillväxt” September 1999.
[2] Program för att främja den sociala ekonomin i Värmdö kommun, 2004, s. 5-6.
[3] J. Lithander, J. Möhlnhoff “Framväxt av tillväxt”
[4] H. Westlund och S. Westerdahl, Den sociala ekonomins bidrag till lokal sysselsättning – en forskningrapport, Institutet för social ekonomi, 1996, s.6.
[5] International Center of Research and Information on the Public, Social and Cooperative Economy (CIRIEC), Monzón Campos, 1997.