Definitioner om Social Ekonomi

Vad är social ekonomi?

Sveriges formella definition - eng.

”Med social ekonomi avses organiserade verksamheter som primärt har samhälliga ändamål, bygger på demokratiska värderingar och är organisatorisk fristående från den offentliga sektorn. Dessa sociala och ekonomiska verksamheter bedrivs huvudsakligen i föreningar, kooperativ, stiftelser och liknande sammanslutningar. Verksamheter inom den sociala ekonomin har allmennytta eller medlemsnytta, inte vinstintresse, som främsta drivkraft.” ^[1]

Med social ekonomi menas vanligtvis verksamhet som bedrivs i ideella föreningar, kooperativa föreningar, allmännyttiga stiftelser och sammanslutningar av liknande karaktär. Det innebär att den verksamhet som bedrivs av bland annat idrottsföreningar, pensionärs-organisationer, handikappföreningar, kulturföreningar och ungdomsföreningatr ingår i den sociala ekonomin. Likaså ingår den verksamhet som bedrivs inom till exempel kyrkliga samfund, samfällighetsföreningar och byalag. Det avgörande är syftet i verksamheten. Det innebär att också aktiebolag kan tillhöra den sociala ekonomin, exempelvis om det ges av en ideell organisation. ^[2]

Figur: 3 - under construction ^[3]

Begreppet ”social ekonomi” är relativt välkänt och etablerat i de latinska länderna i EU. Däremot är det närmast okänt, eller i vårt fall nytt i de övriga EU-länderna, där dock begreppet ”tredje sektorn” under senare tid använts som en motsvarande beteckning. (Det bör dock uppmärksammas att den sociala ekonomin utgör ett något vidare begrepp än tredje sektorn, eftersom privat, men ej vinstmaximerande versamhet, kan ingå i den sociala ekonomin). Ett försök att definiera begreppet social ekonomi kan formuleras som demokratisk styrda ekonomiska verksamheter som varken försiggår inom den offentliga sektorn eller har ekonomisk vinst som huvudsyfte för verksamheten. Ett populärt sätt att beskriva detta har redan antytts: den sociala ekonomi utgör en tredje, ”medborgarstyrd” sektor, vid sidan av de vinstmaximerande delarna av marknadsekonomin och den verksamhet som bedrivs inom den offentliga sektorn. ^[4]

EU har valt att definiera den sociala ekonomin genom att avgränsa den till fyra typer av företags- och organisationsformer: Cooperatives, Mutuals, Associations och Foundations, dvs kooperativ, ömsesidiga företag, föreningar och stftelser. (Westlund, 2001)

Internationell definition

“Private companies created to meet their members’ needs through the market by producing goods and providing services, insurance and finance, where profit distribution and decision-making are not directly linked to the capital contributed by each member, each of whom has one vote. The social economy also includes non-profit organisations that are private non-market producers, not controlled by government, produce not-for-sale services for specific groups of households and whose main resources come from voluntary contributions by the households as consumers, payments from the government and income from property.”^[5]

<

div class=”footnote”>

<

p>
^[1] Regeringens arbetsgrupp för den sociala ekonomin “Social economi – en tredje sektor för välfärd, demokrati och tillväxt” September 1999.
^[2] Program för att främja den sociala ekonomin i Värmdö kommun, 2004, s. 5-6.
^[3] J. Lithander, J. Möhlnhoff “Framväxt av tillväxt”
^[4] H. Westlund och S. Westerdahl, Den sociala ekonomins bidrag till lokal sysselsättning – en forskningrapport, Institutet för social ekonomi, 1996, s.6.
^[5] International Center of Research and Information on the Public, Social and Cooperative Economy (CIRIEC), Monzón Campos, 1997.

Historik och Bakgrund

Begreppet social ekonomi kom till Sverige i samband med EU-medlemskapet 1995. Begreppet har sitt ursprung i det franska begreppet “économie sociale” och anknyter innhållsmässigt till det engelska begreppet “non-profit”. I Sverige använder vi ofta begrepp som föreningslivet, ideella sektorn och folkrörelserna. Social ekonomi är ett nytt inslag i vårt ordförråd som står för ett nytt sätt att betrakta dessa svenska företeelser. ^[1]

I Sverige har man tidigare använt begrepp som ”det civila samhället”, ”folkrörelse ekonomin” eller ”samverkanssektorn” för att med ett ord beskriva vad begreppet social ekonomi står för. Länge var social ekonomi detasamma som national ekonomi. ^[2]

<

div class=”footnote”>

<

p>
^[1] Program för att främja den sociala ekonomin i Värmdö kommun, 2004, s. 5-6.
^[2] S. Bartilsson et Al. “ Arbete i egen regi”, Daidalos förlag, 2000.

Exempel på entrprenörskap inom den Sociala Ekonomin

Här presenterar vi inom kort flera exempel från Skandinavien på företag och entreprenörskapet inom den Sociala Ekonomin.

Tillväxt och Sysselsättning

Tillsammans med “småföretag” är sannolikt “entreprenör” ett av de mest populära uttrycken när det diskuteras tillväxt och sysselsättning.

Samhällsentreprenörer beskrivs av Johannisson som … individer som lokalt skapar förutsättningar för tillkomst av nya företag”(62). Han jämför även den autonoma entreprenören /den traditionella företagaren med samhällsentreprenören / eldsjälen i lokala projekt och menar bland annat att samhällsentreprenörerna:

• Ser lokala samhällets utveckling som ett mål och inte ett medel för att nå personliga mål
• Uppmuntrar andra människor att driva egen verksamhet i stället för att mobilisera resurser till ett eget företag
• Bygger upp och lockar fram självtillit och förmåga hos andra
• Ser myndigheter och andra externa grupper som tänkbara samarbetspartners i stället för hinder och hot
• Underlättar för andra att bygga personliga nätverk

Enligt Johannisson är drivkraften för en samhällsentreprenör i första hand uppskattning från det lokala samhället samt en egen inre tillfredsställelse.

Ett närbesläktat och måhända mera allmänt nyttjat begrepp till samhällsentreprenör är eldsjäl. ^[1]

Offentligt finansierad företagsrådgivning, banker, kreditinstitut m.m. kan exempelvis vara ovana vid vissa av den social ekonomins företagsformer och icke-vinstmaximerande beteende, vilket gör att det (…) uppstår svårigheter, exempelvis med kapitalanskaffning eller attityder. Problemet hör samman med att verksamheterna ofta är småskaliga och därmed inte betraktas som realistiska framgångsprojekt. I vissa fall kan sådana aktiviteter börja med ett helt eller dominerande inslag av ideellt arbete för att sedan med tiden alltmer öka delen avlönat arbete. En sådan utveckling kan då betecknas som en process från en ideell till en kommersiell verksamhet.

Vissa företag fortsätter som aktörer inom den social ekonomin andra övergår till “traditionella” företag medan ytterligare andra ger upphov till avknoppningar. Det är möjligt att aktiviteter inom till exempel nykooperation i vissa fall kan fungera som en skola i entreprenörskap. Katarina Grut beskriver denna process från idéer och behov till småaktigt företagande. ^[2]

Social ekonomi i praktiken: några kvantitativa fösök

Den officiella statistiken över den sociala ekonomin är i huvudsak baserad på verksamheternas juridiska form. Flertalet kvantitativa beräkningar som gjorts av den sociala ekonomins storlek i Sverige har i sina huvuddrag utgått från CMAF-avgränsningen. De uppgifter som publicerats skiljer sig kraftigt år beroende på om de redovisat aktiva (dvs. moms- och/eller arbetsgivarregistrerade)företag/organisationer eller samtliga registrerade i SCB:s centrala företags- och arbetsställeregister (CFAR). (Westlund, 2001)

Någon totalsummering av den sociala ekonomins storlek i Sverige är svår att utföra men det finns tre studier som försökt sig på detta. (Lundström och Wijkström, 1997, SCB 1998, Erenius 1999). (Lithander, 2005)

Gemensamt för de tre undersökningarna är att den sociala ekonomin svarar för en relativt blygsam del av den officiellt kvantifierade samhällsekonomin, med ett undantag: det totala antalet ”företag”/organisationer. Lundströms och Wijkströms undersökning visar att den ideella sektorns andel av BNP var 4,1 % 1992. Om mera kommersiella verksamheter inräknas den sociala ekonomin, som i SCB-rapporten som inräknar bolag som ägs av ekonomiska föreningar, var dess andel av den totala momspliktiga inkomsten i Sverige 5,4 % 1995.
Utelämnas dessa bolag och en del andra företag/organisationer som ingick i SCB-rapporten, blev motsvarande siffra, som framgår av Statskontorets utredning endast 2,9 % 1997. (Westlund, 2001)

Den ekonomiska omsättningen uppskattas till 59,8 miljarder fördelade på drygt 184 000 organisationer/företag, antalet anställda beräknas till ca. 101 000, motsvarande ca 83 000 heltidstjänster. (Lithander, 2005)

<

div class=”footnote”>

<

p>
^[1] J. Lithander, J. Möhlnhoff “Framväxt av tillväxt”, sid 38-39.
^[2] J. Lithander, J. Möhlnhoff “Framväxt av tillväxt”, sid 16.

Socialt ansvarstagande

— under construction —

Entreprenörskap

Det sociala företagandet

Sociala företag driver affärsverksamhet där medarbetarna och deras förutsättningar står i centrum. De har en bra affärsidé, de markandsför och tjänar pengar på sin produktion, de anställer medarbetare och betalar skatt och arbetsgivaravgifter. De säljer sina varor och tjänster både på den privata och offentliga marknaden.
Grunden för det sociala företagandet finns hos människor som vill lösa sina och samhällets problem genom att organisera en egen verksamhet. I det sociala företagandet tar de vara på sin skaparkraft, unikt för det sociala företag är att deras ursprung finns i ett behov som varken tillgodosetts av den offentliga sektorn eller på marknaden. Startmiljön finns ofta i föreningslivet och lokalsamhället. Där finner man eldsjälarna, de sociala entreprenörerna, som tillsammans med brukarna utvecklar oganisationen och affärsidén. Men det händer också att sociala företag initieras av en kommun eller en annan offentlig myndighet, av privata företag eller fackföreningar.^[1]

Sociala Arbetskooperativ

Den vanligaste modellen för sociala arbetskooperativ är att personer med arbetshinder bildar ett kooperativt företag som egen juridisk person i form av ekonomisk eller ideell förening. Kooperatörerna får stöd i verksamheten av handledare, som oftast har kommunal anställning. Dessutom förekommer stöd till start, utbildnings- och driftskostnader.

• Sociala arbetskooperativ är fristående sammanslutningar av personer som samverkar för att lösa behov av arbete och social gemenskap genom ett samägt och demokratiskt företag. Vinstmotivet är underordnat syftet att utveckla och göra bruk för vars och ens arbetsförmåga och medbestämmande i företagets angelägenheter.
• Personer som befinner sig utanför den ordinarie arbetsmarknaden p g a funktionshinder eller andra skäl är den dominerande medlemsgruppen.
• De sociala arbetskooperativen bedriver affärsverksamhet med varu- och tjänsteproduktion för försäljning och de har alltid en relation till offentlig sektor, genom olika typer av stöd, bidrag, försäljning av platser eller tjänster.

De sociala arbetskooperativen befinner sig på en skala från affärsverksamhet främst i syfte att skapa gemenskap, till arbetsplatser där målsättningen är anställning och lön och där näringsverksamheten är inriktad på att kunna bära kooperativets kostnader. Detta leder till en identifiering av tre olika typer av sociala arbetskooperativ:

• Sociala näringsdrivande arbetskooperativ, där betoningen ligger på arbete och en marknadsmässig affärsverksamhet och lön till sina medlemmar.
• Sociala arbetskooperativ, övriga, där de sociala målen samverkar med affärsidéer som har rehabiliterande effekter, men kanske inte är så lukrativa.
• Associerade sociala arbetskooperativ , som bildats i nära anslutning till aktivitetshus eller verksamhet som drivs i kommunal eller annan regi. ^[2]

Lokala fonder för lokal utveckling

Det behövs nya typer av finansiering för den lokala ekonomin i Sverige idag – vårt samhälle har inte längre en finansiell infrastruktur som svarar mot människors behov. Allt fler får känna på ett finansiellt utanförskap och det kan vara svårt att finansiera versamheter som ger en mer ekologiskt och socialt uthållig ekonomi. Bakgrunden är att kapitalmarknaden har undergått en genomgripande förändring under de senaste 15-20 åren.

Teknisk utveckling, globalisering och koncentration är en sida av saken, kommersalisering en annan. Flertalet sparbanker och samtliga gamla kooperativa banker har gått upp i ett av de fyra stora bankaktiebolagen. Två nya kooperativa banker har bildats, de fristående sparbankerna fortsätter att minska i antal. Därmed har bankväsensendet på kort tid fått en mycket annorlunda karaktär. Som en reaktion på denna utveckling kan vi se exempel på hur man likartat på olika håll i landet börjar bygga upp nya egna finansieringsformer. Under senare tid har det varit vanligt att försöka finansiera lokal utveckling med bidrag. Det passar bra för vissa typer av verksamheter men inte alla. (…) Istället för att anpassa sig till olika bidragsgivare prioriteringar, hävdar vi att alla lokala gemenskaper på olika sätt kan samla lokalt kapital. Makten stannar då lokalt, och man slipper anpassa sig eller redovisa till andra än de lokalt boende.

Svenska hushåll har nästan 500 000 miljoner kronor i sparpengar, enbart på banken. Om exempelvis 1% av dessa besparingar sattes i olika fonder skulle 5 000 miljoner göras tillgänglig för lokal utveckling. Eller om spararna låter 90% var kvar i den ”gamla” banken och för över 10% till en lokal fond knuten till ”nya” banken kan hela 50 000 miljoner kronor användas lokalt.

Lokala fonder kan vara allt från minnesfonder som finansierar bygdeföreningens ungdomsverksamhet till hela lokala banker med ett brett utbud av produkter. Kommersiella banker väljer att inte ha så många kontor på landsorten för att det lönar sig sämre.
Orsaken till de kommersiella bankernas tillbakadragande är inte att de är olönsamma utan att lönsamheten är lägre än vad man kräver på börsen. Problemet är att de ideella bankerna, sparbanker och föreningsbanker, valde att kommersialiseras och gå samman till ett stort företag. Detta innebär en försämring för både hushåll och företag i landets glesbygdskommuner. Där marknaden misslyckas skapa ett utbud som motsvarar efterfrågan tvingas den offentliga eller den ideélla sektorn (den sociala ekonomin) skapa det istället.
Småskaliga placeringar går ofta att räkna hem rent ekonomiskt även på kort sikt för en lokal, småskalig placerare. Placeringarna ger också en avkastning som är platsbunden, det vill säga ger ett högre värde till en placerare på orten, eller ibland ger ett väde enbart för en lokal placerare. Dessutom kan den lokale placeraren räkna med multiplikatoreffekter som på lite längre sikt ger ekonomiska vinster, genom att orten exempelvis får en mer livaktig ekonomi. Slutligen kan placeringen även ge en avkastning som är icke-monetär, det vill säga som inte utfaller direkt i pengar utan i andra värden och nyttigheter som kommer placeraren tillgodo.
Idag finns redan ett stort antal innovativa sätt att mobilisera lokalt sparande och bygga lokala fonder, anpassade för de småskaliga investeringar som hushåll och småföretag behöver göra.

En mer hållbar mänsklig välfärd produceras med lägre insats av naturresurser/pengar då människors hjälps åt bättre lokalt. Det vill säga att en levande lokal ekonomi är en effektivare ekonomi. I vissa situationer kan lokalt sparande till en början vara enda sättet att att ordna en finasiering, genom den starka lokala ekonomi och det sociala kapital som ofta skapas i processen, förbättras möjligheterna till att skaffa även andra former av finansiering.^[3]

<

div class=”footnote”>

<

p>
^[1] Socialt företagande – en väg till arbetsmarknaden, 2005, s. 6.
^[2] E. Laurelii, 2002, Sociala Arbetskooperativ, sid. 3.
^[3] Skapa fonder för lokal utveckling – eller Spararens guide till en annan värld, sid 4-7.

Empowerment / Egenmakt

— under construction —

Socialt Kapital

— under construction —

Forskning och Kunskapsutveckling

Sedan industrikrisen drabbade västvärlden på 1970-talet har Schumpeters tankar fått en renässans och entreprenörskap är idag ett modeord. Andra begrepp som är starkt kopplade till entreprenörskap är kreativitet och innovationer. Det tycks vara en allmän uppfattning att det är egenskaper som dessa som utgör förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. Frågan är då vad det är för faktorer i ett samhälle som främjar dessa nu så hett eftertraktade egenskaper? Kan det vara så att kreativitet, entreprenörskap och innovationer till viss del är beroende av normer, attityder och värderingar i civilsamhället? (…) Den mest omfattande studien kring dessa frågor är den amerikanske regionalforskaren Richard Floridas bestseller “The Rise of the Creative Class”(2002). Floridas huvudtes är att drivkraften i kunskapsekonomin är den ”kreativa klassen” omfattande drygt 30 procent av USA:s befolkning. Det är var medlemmarna i denna klass väljer att bosätta sig som avgör var regional tillväxt äger rum. Han lyfter fram ett antal faktorer som tycks vara betydelsefulla för ”de kreativas” val av region, nämligen:

• En stor, förtätad arbetsmarknad som möjliggör jobbyten.
• En livsstil med brett nöjesutbud
• Caféer och andra mötesplatser för social interaktion
• Diversifiering och tolerans av olikheter i idéer, livsstilar och etnicitet
• Regionens/platsens autenticitet i form av egen kultur
• Regionens/platsens identitet, som ökat i betydelse när andra former av identitet minskat

(…) Med undantag av arbetsmarknaden kan det hävdas att Floridas faktorer avspeglar olika aspekter av civilsamhället, även om han inte använder det begreppet. Men om vi jämför det med “civic community” som Robert Putnam (1993) beskrivit som grunden för demokrati och tillväxt, är det framgångsrika civilsamhälle Florida lyfter fram något helt annat. Istället för Putnams samhälle med starka sociala nätverk och homogena normer och värderingar, betonar Florida snarast motsatsen: ett diversifierat samhälle med många, lösliga nätverk där olika livsstilar tolereras. Medan Putnam beskriver ett kollektivt civilsamhälle skildrar Florida ett individualiserat, heterogent sådant.

Mest intressant i detta sammanhang är dock Floridas och andras ökade betoning av diversifiering, mångfald och tolerans i det civila samhället och dessa egenskapers koppling till regioners ekonomiska tillväxt. Om deras resultat är generellt giltiga kan det betyda att civilsamhällets utveckling är viktigare för ekonomin än någonsin tidigare. Ekonomisk tillväxt applåderas idag av de flesta. Tillväxt är dock aldrig jämnt fördelad utan förknippad med klyftor mellan de som ”är med” och de som “är utanför”. Det civilsamhälle som idag växer fram i tillväxtekonomins centra tycks i huvudsak formas av ”den kreativa klassen”, dvs. de som ”är med”. Historiskt sett är det knappast något nytt att uppåtstigande grupper och skikt omformar samhällets värderingar. Vad som däremot kanske är nytt, är värderingarna: de ideal av individualistiskt självförverkligande, som tidigare var förbehållna bohemiska konstnärskretsar, och den relativa frånvaron av kollektivistiska värderingar som jantelag och bruksanda.

(…) slutsats är att Putnams tes om civilsamhällets betydelse för ekonomisk tillväxt i hög grad kan vara aktuell, om än i ett helt annat avseende än det Putnam avsett. I kunskapssamhället kan således civilsamhällets sociala kapital vara det som avgör om en region utvecklas eller stagnerar. Blotta tanken att civilsamhället verkligen skulle vara så betydelsefullt för tillväxten borde vara ett tillräckligt argument för att börja nysta i denna hypotes! ^[1]

<

div class=”footnote”>

<

p>
^[1] H. Westlund (Red. E. Amnå), Civilsamhället, sid. 101-109)

EU och den sociala ekonomin

Från 1960-talet uppträder ett nyvaknat intresse i Frankrike för de kooperativa idéerna och 1981 förs uttrycket i fransk lagstiftning. Social ekonomi användes då som en samlande term för företag och organisationer med ekonomisk verksamhet och samhällig funktion. Det ökande franska intresset för social ekonomi spred sig i Europa och utmynnade 1989 i att begreppet blev en officiell term inom den Europeiska gemenskapen. Detta år skapades även en speciell enhet för den sociala ekonomin inom EU-kommissionens generaldirektorat XXIII. EU:s beslut medförde att uttrycket började användas i ett flertal sammanhang gentemot medlemsländerna, vilka därigenom också uppmanades utarbeta egna nationsspecifika definitioner på den sociala ekonomin och de uttryck den tar sig. EU har även betraktat den sociala ekonomin ur ett sysselsättningsskapande perpektiv och vid sysselsättningstoppmötet i Luxemburg 1997 antog stats- och regeringscheferna riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik. Där framgår att de möjligheter som den sociala ekonomin erbjuder att skapa sysselsättning ska utnyttjas.^[1]

<

div class=”footnote”>

<

p>
^[1] Jörgen Lithander, Gränslandets ekonomi och entreprenörskap-en studie av småföretagande i glesbygd, 2005,
sid 29.